Just nu känns denna bild långt bort. Det är mulet o trist här idag. Längtar efter den underbarasommaren.
Sen jag skrev sist har det inte gått så mycket framåt på matsituationen för F. Det kan verka lovande i 2 dagar o sen är han tillbaka. Vi kämpar på så gott det går.
Jag har återhämtat mig rätt så hyfsat. Känner dock att det inte behövs mycket för att jag ska trilla ner igen, så än är det inte på topp.
F´s psykolog har varit hit o hälsat på så vi fick prata ostört. Han tyckte att det var väldigt givande för han fick veta en hel del. Han berömde mig väldigt mycket för att jag kan o orkar berätta om våra svårigheter, känner jag mig trygg med en person så pratar jag obehindrat
om mina svårigheter. A är åtminstone min klippa i sjukvården just nu, han stöttar verkligen vår familj.
Nu måste jag gå ta hand om tvätten som hopar sig.
1 kommentar:
Hej tjejen!
Och tack för dina fina ord på vår blogg! Din blogg är så fin, härliga och underbara färger! Jag måste ge dig en stor eloge för att du är så ärlig i dina känslor! Däremot så önskade jag att jag kunde avlasta dig lite i dina känslor. Jag kan inte förstå utan bara försöka ana hur det kan kännas! Jag lider verkligen med dig, men jag hoppas och tror att skriva och uttrycka sig är ett bra sätt att mildra sina känslor!! Jag hoppas att du snart tar dig ur det mörka!
När det gäller er son o hans matvanor så kan jag bara säga; fy farao vad jobbigt ni måste ha det. Ni gör det ju kanon bra, särskilt du med dina egna känslor och bearbetningar! Världen är allt bra tuff mot våra barn, man vill så gärna kunna beskydda dem i all framtid, men det går ju inte. Kan ni se óm det är ngt speciellt som utlöst problemen eller fumlar ni i mörkret. Jag kan mitt i allt när jag läser i din blogg bli så jä förbannad på omvärlden, varför sätter vi så högra krav på oss själva?? Varför kan vi inte bara få känna oss bra som vi är oavsett om vi är tjocka, smala, skitiga, rena, tuffa svaga eller va fan som helst. Hoppas du förstår vad jag menar. Men oftast så är vi så snabba på att döma. Man känner sig svag i en situation vilket gör att man tror att andra ser ner på en osv.
Jag har en ganska utåt sett en ganska stark personlighet, men innerst inne så är det ju inte så. Detta gör ju att jag i många lägen får ta ganska mkt skit för folk tror jag pallar vad som helst. Man tror att jag har så jä bra självförtroende osv, men gud..jag har aldrig tyckt att jag sett fin/bra ut, aldrig tyckt att jag åstadkommit ngt bra, utan den hårda ytan antar jag blir ett skydd. Jag är van att ta skit så då använder jag en sköld.
Man kan väl nästan ta Piteå/Älvsbyn som ett ex. Jag har gått skola med folk fr älvsbyn samt som vi umgås nära med ett par här i skövde som är fr älvsbyn o alla säger att dom fr piteå är dryga o ser ner på älsbybor osv. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag ALDRIG ens tänk tanken att vi skulle vara förmer än er...tvärtom. Finns väl få personer som är så trygga i sig själv...Oj nu ramlar jag in på små skit, men ändå..
Om vi som vuxna ser det så här hur ska då inte våra barn se det.
Hur upplever du det att vara förälder i en sån här situation? Sen måste jag bara påminna...det skulle finnas fler som du som stod upp för sina problem och inte försökte dölja dom för om det vore så skulle inte folk försöka vara så präktiga hela tiden =)
Jag blir varm i hjärtat för den person du är! Var stolt du är/verkar vara en otroligt fin mamma/fru/vän!
kramar i massor Sofie
Skicka en kommentar