måndag 14 februari 2011

Gråt,gråt o gråt

Så ser min tillvaro ut just nu samt panikångest känslor på det.
Denna vidriga åkomma skulle inte borda få finnas.
Finns det inget bot??????
Ca 14 år har gått sen mitt första anfall o dom har varit många genom åren, vissa lättare andra okontrollerbara(stavas?). Dock är det länge sen jag hade ett sånt här enormt anfall.

Känner hur kamplusten avtar mer o mer,vill bara slippa ifrån detta hemska som händer.
Jag har ju som sagt provat samtalsterapi,KBT i hemmet,medicinering utan direkt funktion.

Min kropp tar väldigt mycket skada av dom här anfallen då jag slutar kunna äta,sova.
Har ingen ork till att vara en bra mamma till mina älskade söner, dock vill dom ju hellre ha en mamma som mår dåligt än ingen mamma alls. Frågan är orkar jag ta mig ur det här anfallet?
Vet inte är svaret?
Allt jag vill är att slippa känna så här o få kunna umgås o leva normalt.
Är det för mycket begärt???????

fredag 11 februari 2011

Ångest till tusen!

Som oftast när jag skriver här så mår jag super dåligt. Varför???
-Det ska jag berätta.
För det första så har jag under en lång tid haft mycket omkring mig med barnen Då jag inte klarar stress o oro så utbryter panik. Jag har ju nu levt med panikångest i väldigt många år,vissa gånger är den hanterbar andra gånger inte. Nu är den det senare.

Den är i mig dygnet runt o bryter ner hela mig. Är glad att jag tar mig upp på morgon för att få barnen till skolan men det är inte utan kamp. Tur är ju att barnen vet varför deras mamma mår som hon gör, även om jag känner att jag gör deras liv jobbigt också. Jag menar- hur kul är det att ha en mamma som gråter hela tiden o inte orkar bete sig som en mamma ska.

Varför är det så här nu kanske ni undrar. Svaret är jag ska på bröllop i april ca 90 mil hemifrån.
Det är min älskade systerson som ska gifta sig. Jag vill ju så gärna vara där då men kommer kroppen att orka???? Det är ju brudparet som ska vara nervösa o inte gästerna, men jag har all världens oro i min kropp, så saknar ni eran vet ni var den är o ni får hemskt gärna tillbaka den.

När jag får panikångest anfall så protesterar ju hela min kropp.
Magen säger att äta är farligt för då kanske jag kräks o äter jag inte så mår jag ju illa o vill kräkas för det. Det ökar paniken.

Kräks jag vad ska då folk tro?

Jag får panik över hur jag ska ta mig ner.
Flyg: Jag sitter instängd, kan inte ta mig ut. Måste bli hämtad på Arlanda,någon annan än min sambo kör bilen. Vill helst vara ensam med min familj i bilen då jag gråter konstant. Fördel: Det går snabbast.
Tåg: Instängd, kan inte ta mig ut. Det tar lång tid. Fördel: Ser ingen.
Bil: Lång tid,bara en med körkort.Måste ut i naturen om magen slår till,hur kul
är det på E4.

Uppehälle: Bo på ett ställe där jag inte känner mig trygg.
Äta bland människor jag inte känner mig trygg med.Äta överhuvudtaget.
Fanns det ett hotell i närheten skulle jag bo där men på landet finns det inte mycket sånt:(


Vad tror folk om mig egentligen? Tror dom att jag är galen? Det kan jag svara på att det är jag inte, det är bara denna panikångest som förstör mitt liv.

Om man bemöttes med förståelse skulle kanske livet bli lättare, men tyvärr är det få människor
åtminstone i min närhet som gör det. Har man inte upplevt hur det är så vet man inte.
Därför ska man vara försiktig med att uttala sig som t ex skärp dig,ta inte ut nått i förskott, tänk inte på det. mm. Hjärnan styr detta på egen hand, åtminstone för mig
Så jag vill bara säga att detta är inget jag "framkallar" utan det bara kommer o hur mycket jag än försöker peppa mig själv hjälper det inte. 2 min kanske på sin höjd, sen kommer det tillbaka med förnyad kraft.

Kroppen skriker NEJ NEJ ÅK INTE. Samvetet säger åk, du fixar det säkert.
Tyvärr är ju kroppens röst starkare just nu.