Ge mig styrka!

Nu är sjukhus vistelsen avklarad o det gick inte som jag hade tänkt mig.
Jag rasade ner i mörkret o har fortfarande inte tagit mig upp.

Jag grinade hela tisdag o mådde illa. Vi fick ett rum på avd 44 o personalen var snäll o försökte peppa. F psykolog kom upp o pratade med mig o F. F gick till mormor o morfar som väntade i korridoren o Anders pratade med mig ensam. Han hade alldeles glömt bort att jag får det jobbigt i såna här situationer, han var så snäll o sa att jag skulle säga till om det blev för jobbigt.
Till middag åt F en potatis, vi höll oss på rummet.
Då kommer det in en sköterska o säger att vi ska bli flyttade till patienthotellet för att det var
fullt på avd o vi tillhörde dom som var friskast.
Det gjorde mig inget. Vi fick ett större rum o det var skönt att komma ifrån.
Ringde T o sa att han var tvungen komma dagen därpå för att jag orkade inte vara själv,
kände mig inte som nått stöd för F.



Onsdag morgon kom T o det var så skönt även om jag inte direkt kände mig bättre.
F hade möte med Anders o vi satt o väntade. Efter lunch skulle F gå på skolan o vi fick sitta ute o vänta. Sen var det mycket lek på terapin innan middagen.


Torsdag kom T på morgon igen o hela fm var inbokad med möten för både F o oss.
Det som vi kommit fram till är att F beteende är skadligt för honom på sikt.
Han har en sån snedvriden syn på mat att man blir rädd. Vi har en lång resa framför oss
o går F ner i vikt då måste han börja med sondmatning. Allt detta är så skrämmande att jag inte vet hur jag ska orka. Det ställs hårda krav på familjen o det känns som att vi aldrig ska
få vara en "normal" familj.


Jag vill inte vara borta o jag vill inte vara hemma.