onsdag 27 augusti 2008

Det fortsätter...

Nu har jag bestämt mig. Det blir inget förarbevis åtminstone inte nu o kanske aldrig,
men då får det vara så. Jag har ju min cykel.
Det är inte värt att offra mig själv för en sån sak. Jag vill hellre vara en glad o lycklig mamma
än en som bara gråter o mår dåligt, det mår ju inte mina barn bra av heller.


Det finns säkert dom som tycker att jag beter mig löjligt o det kan jag själv också tycka.
Men den som verkligen har upplevt det jag går igenom, vet att det inte är någon barnlek.
Dödsångesten jag fått den här gången är helt fruktansvärd, jag vill bara hitta ett snabbt sätt att dö på. När inte ens tanken på barnen hjälper då är botten nådd.


så nu ska jag återuppta kontakten med min kurator o hoppas på en vändning väldigt snabbt.
Nu ska ni inte tro att jag avstår från allt som känns hemskt, för det gör jag inte,
Jag utsätter mig dagligen för mina fobier, men just det här blev mig övermäktigt o det är
ju inte något livsviktigt.
Heller glad o någorlunda lycklig, än som jag mår nu .

2 kommentarer:

Allt å lite till sa...

Inte är du löjlig! Du kan ju inte rå för att du känner som du känner. Att utsätta sig för det man är rädd för och det som känns hemskt kanske på ett sätt kan göra en starkare och att man övervinner sin rädsla. Men det beror ju också på vad det handlar om. Du ska ju inte utsätta dig för sånt som känns alldeles övermäktigt och får dig att må sådär fruktansvärt dåligt.
Usch... det är svårt att föreställa sig hur det är, men jag förstår ju att det är hemskt och en känsla som inte går att beskriva för någon som inte själv varit med om det. Hoppas du finner stöd hos din kurator och att du får den hjälp du behöver!
Många kramar från Sandra

Unknown sa...

Du har ju mig!!
Du vet att det är bara att ring, natt som dag. Hoppas du mår bättre på lördag så ni kan komma hit och äta en rikigt gooood middag /camilla