Jag trodde verkligen att livet åter gått till det normala för min del, men ack så fel man kan ha.Sitter med en ångest så stark att jag inte vet vad jag ska göra av den.
Allt detta pga mina älskade barn. Men det är ju så att när du väl får barn så får du oroa dig
resten av ditt liv.
Med den typ av " sjukdom" jag har så är förändringar ett stort gissel. Den här gången ska jag skicka min äldsta son på konfirmationsläger o jag vet att han inte vill fara på det för ingen av hans kompisar åker dit. Jag har värsta scenariot att han är ensam o utanför o det sliter på
mammahjärtat. Det blir ju för hans del bara en natt i o m att han ska spela innebandymatch.
Jag vill alltid ha mina barn hemma o nära mig men det säger jag ju inte till dom såklart.
Det är så otroligt jobbigt att leva med denna känsla o jag vill ju inte visa för min omgivning hur jag mår ifråga om detta, för till o med jag tycker att det är en löjlig reaktion jag har. Han är 14 år så han klarar ju sig. Gissar att det är min egen mobbing som jag upplevt som gör att jag är rädd att barnen ska gå igenom samma sak.
Vad ska jag göra för att intala mig att det går bra?????????????????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar