Länge sen sist

Just nu känns denna bild långt bort. Det är mulet o trist här idag. Längtar efter den underbara
sommaren.


Sen jag skrev sist har det inte gått så mycket framåt på matsituationen för F. Det kan verka lovande i 2 dagar o sen är han tillbaka. Vi kämpar på så gott det går.
Jag har återhämtat mig rätt så hyfsat. Känner dock att det inte behövs mycket för att jag ska trilla ner igen, så än är det inte på topp.

F´s psykolog har varit hit o hälsat på så vi fick prata ostört. Han tyckte att det var väldigt givande för han fick veta en hel del. Han berömde mig väldigt mycket för att jag kan o orkar berätta om våra svårigheter, känner jag mig trygg med en person så pratar jag obehindrat
om mina svårigheter. A är åtminstone min klippa i sjukvården just nu, han stöttar verkligen vår familj.


Nu måste jag gå ta hand om tvätten som hopar sig.

Ännu inte bra

Det har nu gått över 1 vecka sen vi kom hem från sjukhuset o jag mår fortfarande dåligt.
Varje dag är en kamp för att överleva.Jag vet att det finns värre saker t ex en massa obotliga sjukdomar. Men när man är mitt uppe i detta så finns det just då inget värre, och jag
beundrar verkligen dom som kämpar sig igenom sina sjukdomar ibland utan att klaga.Min bror var en sån, men inte jag.


Ofta kommer tanken o känslan över mig att vad har jag gjort för fel som måste gå igenom allt detta. Ett normalt familjeliv är allt jag ber om, men det kanske är för mycket begärt.
Varför vill inte min yngste son äta normalt, varför är han rädd att bli tjock, varför har hans syn på kroppen blivit så snedvriden. Det är många varför o inga svar.


Idag ska jag bort på middag o det känns som att jag bara vill gömma mig o aldrig mer komma fram. på ett sätt är jag ju en social person, men någonstan på vägen har det gått snett.
en del bottnar säkert i att jag blev mobbad under hela min skoltid, men nu kan jag ju välja mitt umgänge så jag tycker att det borda släppa greppet om mig.


På tordag kommer F´s psykolog hit. Först ska han vara i skolan med F o sedan ska han komma hem till oss. Hur vi ska gå vidare vet inte han o inte vi för det är ingen lätt situation vi befinner oss i. A är ju ensam på avd så det blir ju svårt att ge oss den tid o hjälp vi behöver, så det återstår o se om vi slussas vidare o på ett sätt är det ju synd i såfall för F o A kommer ju så bra överens. Vi får vänta o se.


Ett ljus i mörkret är att några av mina syskonbarn kommer på torsdag, då får man
något annat att tänka på några dagar.